Bortom Regnbågensbro...

 

Det finns en bro som förenar Himmlen och Jorden. Den kallas Regnbågensbro, tackvare dess många färger.

Vid denna sida av Regnbågensbro finns ett land med ängar, kullar och dalgångar med frodigt grönt gräs.

När ett älskat djur dör, kommer djuret till denna plats. Det finns alltid  vatten och värme här. De gamla och svaga djuren blir unga igen. De som blivit skadade görs hela igen. De leker hela dagarna med varandra.

Men, det är en sak som saknas. De är inte tillsammans med den speciella person som älskade dem på jorden. Så, varje dagspringer de och leker, tills den dagen kommer när någon plötsligt slutar leka och tittar upp. Nosen rycker till, öronen reses, ögonen stirrar, och denna rusar plötsligt från gruppen.

Du har blivit upptäckt. Och när du och din speciella vän möts, kramar ni om varandra lyckliga att bli återförenas, för att aldrig mer skiljas åt igen; din hand smeker åter det älskade huvudet och du tittar åter igen in i ögonen på ditt tillitsfulla djur, som så länge varit borta från ditt liv men aldrig frånvarande i ditt hjärta.

Sedan går ni tillsammans över Regnbågensbro för att aldrig mer skiljas åt.

 

 

Fårhundens Liz

*070327   +080523

Med en stämma som hördes kom du in i våra liv som en frisk fläkt, alltid glad och lycklig att få vara med. Vi skämtade många gånger att du tagit miste på ditt uppdrag här i livet, Fårhunden skulle ju bara vara intresserad av får, men Vakthunden kunde stämt in lika bra på dig. Du vaktade redan från första veckan ditt nya hem och familj, sedan kom även fåren att bli viktiga för dig.

Med dina speciella ögon såg man dig alltid, du gav alltid ett väldigt pålitligt intryck även om du kunde vara ett riktigt busfrö. Dina bus var dock aldrig av ondå. Du hade en enorm vilja av att lära och vara matte till lags. 

Första gången jag såg dig kravlade du dig fram på dina vingliga ben och sedan var det bara dig jag såg, du visade redan i valplådan att du älskade livet och vad det innebar. Att det var du som skulle hem till oss var självklart för både mig och barnen. Till och med Martin charmade du till sist, även om matte var din stora ögonsten. Du kom att bli en trogen vän och följeslagar på mycket kort tid, likt en skugga var du där jag var och om jag inte var hemma fanns du alltid i närheten av någon annan i familjen.  Trots smärtorna du måste ha haft efter din skada så var du alltid en go och glad tjej som charmade de flesta.

 

matte Erika